Kolossal minimalism

För några veckor sedan framfördes kompositioner av minimalisten Steve Reich på Tonsättarfestivalen i Konserthuset i Stockholm. Det är enkel musik, ofta endast konstruerad av upprepade motiv över en långsam puls.

Om Steve Reich vore spelutvecklare hade han kanske gjort ett spel inte helt olikt actionäventyret Shadow of the Colossus. Det består nämligen av samma grundläggande beståndsdelar. I spelet, som utvecklades av den japanska studion Team Ico och släpptes till PS2 för fem år sedan, ska du besegra ett antal bossar, ett gäng minst sagt lugubra kolosser. Och ingenting annat. Eller jo, du ska ta dig till kolosserna också. Men däremellan finns det inga fiender att bekämpa. Det enda som står mellan dig och kolosserna är din förmåga att navigera i världen, samt ett mindre antal akrobatiska övningar av standardmodell klättra längs med bergsväggar och tajma millimeterprecisa längdhopp (vilka kan vara nog så besvärliga).

Att besegra en boss och ta sig till nästa är spelhistoriens tveklöst vanligaste motiv. Det är en framåtrörelse – eller puls – som markerar en sorts slutgiltighet, som att avsluta ett kapitel i en bok. SoC visar är att ett spel inte behöver åttio olika sorters vapen och fiender eller en episk bakgrundsstory. Istället räcker det med en båge, ett svärd, en häst och några gigantiska fiender som du måste dräpa för att återuppliva en flicka.

Ditt namn är Wanderer. Du håller upp svärdet mot solen och ljusstrålen som reflekteras anger riktningen. Du rider genom ett kargt öde, trolskt landskap; höga berg, djupa raviner, dunkla grottsystem. Även om fienderna du möter är stora som höghus har de alltid svaga punkter. Och till en början räcker det med att klättra upp längs raggen och de praktiska balkonger och räcken som finns monterade på deras kroppar – och stöta svärdet på rätt ställe. Men sedan blir det betydligt mer utmanande, varför du måste använda alla till buds stående medel, inte minst terrängen, för att besegra kolossen.

Det är förbaskat underhållande, trots – eller kanske snarare tack vare – det enkla upplägget. Aldrig någonsin känner jag att jag saknar håglösa fillerfiender att slakta. Min enda invändning gäller att spelet bara sparar när du har klarat en koloss. Det blir lite tradigt när du hela tiden måste färdas enorma sträckor för att ta dig till rätt ställe eller upprepa ett svårt hopp.

SoC är singleplayer men fungerar ändå utmärkt att spela tillsammans. Det finns många naturliga ställen att turas om på utan att någon blir sittande med kontrollen alltför länge. Och att spöa en koloss handlar lika mycket om att lista hur ni ska gå till väga som att trycka på rätt knappar. Vilket innebär att även den som ser på kan engagera sig.

Faktum är att jag rekommenderar att spela det med någon annan. När jag hade prövat ett särskilt svårt hopp för vad som kändes som femtionde gången höll jag på att kasta handkontrollen genom tv-rutan. Då kan det vara praktiskt att ha be en god vän ta över medan du går och typ, avreagerar dig på disken.

---