Jag är inget jättefan av dagens gigantiska, skivbolagskontrollerade streamingarkiv. En stor vinst när fildelningen kom var att även den allra mest obskyra musiken blev tillgänglig, bortglömda rariteter som varit out of print i decennier och som inte gick att få tag på något annat vis kort om Ebay och loppmarknader.

Men en sak har förbättrats, och det rejält – att byta musiksmak. Eller åtminstone att manipulera det som avslöjar vad du lyssnar på för andra. Oftast är det inte svårare än att strategiskt byta ut några spellistor i spotify och rensa historiken.
Förr var det betydligt omständligare.

”Men vafan lyssnar du på för skit egentligen?” kunde en vän le hånfullt när han/hon (eller egentligen bara han) grävt längst ner i ens skivlåda och hittat en Best of Sarah Brightman eller något liknande komprometterande som man glömt bort att göra sig av med.

”Jaså, gillar du sånt här”, kunde han också säga då han hittade Coldplays kladdsentimentala Parachutes i mp3-samlingen, med samma förakt i rösten som om han hittat undangömd barnporr.  Varpå man naturligtvis inte erkände att man gillade skivan, utan istället skyllde på sin flickvän eller syster och raskt djupomformaterade hårddisken i ren skam.

Visst, det finns ju såklart andra fallgropar att se upp för idag. Digitala fotspår i form av scrobblande, spotify- och itunes-historik samt gamla facebook- och twitter-länkar avslöjar vad du har gillat och lyssnat på flera år tillbaka om du inte är försiktig. Men att rensa det är inte alls lika besvärligt som att smakproofa hundratals skivor eller ett 50gb stort oöverskådligt mp3-arkiv.  Och det är lättare än någonsin att lyfta fram musik som du uppskattar, eller som du vill att andra tror att du uppskattar.

Hur som helst.
Det var inte det jag skulle komma till.

På grund av en blandskiva med anskrämlig musik – exakt vilka låtar och artister det rör sig om tar jag med mig i graven – var jag tvungen att omvärdera hur mitt musiklyssnande utvecklat sig. Och ju mer jag tänker på saken, och ju mer jag gräver i mitt svårt arkaiska mp3-bibliotek, desto säkrare blir jag att mitt musikintresse tog fart någon gång under 2001 – strax efter att jag fick tillgång till mitt första bredband.

En alldeles kolossalt stor dag för mig, givetvis.

Men exakt vad det innebar för mig, och vilka musikaliska upptäckter det ledde till, har jag inte plats att breda ut mig om här. Detta eftersom de 500 ord som jag försöker begränsa varje blogginlägg till snart är slut.

Så vi tar det nästa gång istället.

Tur då att Obsidian har den goda smaken att lansera en trilogi tillägg till Fallout New Vegas som kommer släppas under maj, juni och juli. Det första av dessa, Honest Hearts, kommer redan på tisdag och utspelar sig i de klippiga miljöerna i Utahs Zion National Park, där kuriren hamnar i konflikt med de lokala stammarna och den mytomspunna Burned Man. Vilket är samma man som ledde Legion vid det första slaget av Hoover Dam, i vilket de förlorade mot NCR, och som avrättades – enligt Caesars order – genom att man tände eld på honom och slängde ner hans brinnande kropp i Grand Canyon.

Här syns han för första gången i den nyligen släppta trailern till Honest Hearts:

Och om ni, precis som jag, är väldigt otåliga på att få återvända till The Wasteland så har jag tre filmtips för att stilla begäret.

Det första är The Atomic Café, en dokumentär från 1982 som, helt okommenterat, men ändå kritiskt i såväl materialurval och klippning som musikval, mixar arkivbilder, reklam, utbildningsfilmer och amerikansk militärproganda om atombomben – bland annat den berömda Duck and Cover, där sköldpaddan Turtle lär skolbarnen att man ska ducka och hålla händerna om huvudet och ansiktet för att skydda sig mot explosionen – med tidstypisk musik vars texter på ett eller annat sätt alluderar till, eller explicit nämner, just atombomben. Definitiv Fallout-känsla.

Waterworld och Mad Max-filmerna är sannolikt de mest uppenbara spelfilmreferenserna till Fallout-serien. En mindre berömd sådan är A Boy and His Dog från 1975. Här följer man artonåringen Vic (Don Johnson!) och hans telepatiska hund Blood och deras strapatser i ödemarken. Vic hjälper Blood hitta mat, vilket hunden gengäldar genom att sniffa fram ligg åt Vic. En lika skruvad som underhållande berättelse som bara blir ännu bättre av att man kan ägna i stort sett hela filmen åt att räkna Fallout-referenser – bara en sådan sak som att Vic the Trader fanns i Fallout 2 och att Vic kallar Blood för dogmeat!

Det tredje tipset är Six String Samurai. 1998 kom indiefilmen som Fallout: New Vegas-utvecklarna kikade både en och två gånger på innan de skrev sitt spelmanus (New Vegas Samurai finns till och med som achievement i spelet). I det här fallet känns kommentarer överflödiga, kolla på klippet nedan så förstår ni vad det handlar om.

Extra
Min favoritlåt i The Atomic Café (direkt hämtad ur filmen).

Vintern 2005 hade jag ett problem. Jag hade precis kommit hem från en kortare sejour i Berlin och var trött, sliten, men samtidigt väldigt lycklig. Frälst, skulle man kunna säga.

Jag hade nämligen blivit blixtförälskad i techno och det som jag uppfattade som riktig elektronisk musik. Utan att vara hundraprocentigt införstådd med varken genren eller artisterna så förstod jag ändå att musiken jag lyssnade på och dansade till där var min musik, på ett helt annat sätt än den indie och rock jag lyssnat på tidigare. De mörka, dystopiska ljuden var en förälskelse lika självklar som första gången jag såg Blade Runner eller läste Neuromancer.

Ironiskt nog hade jag åren innan rynkat på näsan åt exakt samma musik. Under den perioden, mina gymnasieår och fram tills 2005, var Kraftwerk det absolut längsta jag kunde tänka mig att avvika från rockstigen. Vilket förmodligen var en naturlig reaktion på att ha blivit överexponerad för gräslig eurodance och synthindränkta 80-talshits genom i stort sett hela 90-talet.

Men nu hade jag alltså hittat något som var annorlunda nog från den elektroniska musik jag tagit avstånd från tidigare.

Problemet var bara att klubbmusik som bekant gör sig bästa på klubb. Att sitta hemma på kammaren och lyssna på baspumpande techno eller tech-house kan definitivt ha sina stunder, men det passar långtifrån alla tillfällen och sinnesstämningar.

Alltså fodrades en lugnare typ av elektronisk musik som jag kunde lyssna till när jag pluggade eller bara ville ha på något i bakgrunden. Men eftersom jag inte visste vad jag letade efter så fortsatte jag att spela Camera Obscura och Neil Young så fort jag behövde något softare ur högtalarna.

Men så småningom, efter frenetiskt googlande, hittade jag till ambient, dub och IDM (denna förhatliga men svårersättliga genrebeteckning). Jag hänfördes av de lika besynnerliga som sublimt vackra ljudlandskapen på Autechres tidiga skivor, utropade Apex Twin-låten ”Alberto Balsam” som världens bästa och spelade Monolakes monumentala debutalbum Hongkong på repeat.

Jag kände dock fortfarande att jag inte riktigt greppade musiken. Det var något som saknades. Det kändes inte lika meningsfullt att lyssna noggrant på en ambientskiva som att skratta åt underfundiga indietexter eller som när vacker rockpoesi fick hjärtat att sjunka.

Genombrottet kom något år senare när jag hittade en lista. Den finns ännu kvar på samma ställe (ofärdig) och redogör för de 100 bästa elektronmusikalbumen, med så många olika subgenrer som möjligt representerade.

På plats nummer sju har författaren placerat Klaus Schulzes debutalbum från 1972, ”Irrlicht”. När jag lyssnade på skivan första gången fattade jag verkligen ingenting. Allt som jag hörde var bisarra samples och en ondskefull, drönande elorgel som var direkt jobbig att lyssna på.

Men sedan läste jag vad listförfattaren hade skrivit om skivan.

It is said (by physicists), that if you could go beyond the edges of the universe, into the nothingness into which the universe expands, the universe would extend out with you, by virtue of the simple fact that you’re there. However, all around would be no universe: nothingness. But nothingness is impossible: when all matter is removed, random ”positive” and ”negative” energy and ”positive” and ”negative” matter will come into existence, resulting only in an average of nothing. So, in effect, you would be in nothingness, but you would see all sorts of unbelievable things around you, all popping in and out of existence in rapidly disintegrated and reintegrating mirror images.

This surreal nothing is the endless, droning strands of Satz Ebene, infinitely far from the edges of our universe. Satz Gewintter is the same world, but now we’re moving, heading back towards our universe at infinite speed, so fast it appears as almost stillness. The surreal world passes us by, distorting with more chaos, flowing by the edges of our ethereal ship.

Satz Exil Sils Maria brings us the edge of our universe, trillions of miles away, the first light of ”home” reaching our eyes, the mirrored chaos all around us.

Wow. Jag är medveten om att det låter som kvasifilosofiskt flum som en sötrökare rabblar ur sig på en sen efterfest, men häri ligger nyckeln till att lyssna på den här sortens musik.

Det handlar om att elektroniska ljud inte liknar någonting som finns i naturen, att de mentalt kan förflytta oss till platser svåra eller till och med omöjliga att nå rent fysiskt. Att försöka fånga en situation, stämning eller känsla och gestalta den med ljud.

Efter att jag hade läst texten så lyssnade jag på skivan igen. Jag visste inte om jag hörde samma sak som textförfattaren. Men jag förstod nu att en del av glädjen var att ta reda på vad jag hörde.

Extra
Analogsynthporr i kvadrat när Klaus Schulze spelar live i Köln 1977.

Om Steve Reich vore spelutvecklare hade han kanske gjort ett spel inte helt olikt actionäventyret Shadow of the Colossus. Det består nämligen av samma grundläggande beståndsdelar. I spelet, som utvecklades av den japanska studion Team Ico och släpptes till PS2 för fem år sedan, ska du besegra ett antal bossar, ett gäng minst sagt lugubra kolosser. Och ingenting annat. Eller jo, du ska ta dig till kolosserna också. Men däremellan finns det inga fiender att bekämpa. Det enda som står mellan dig och kolosserna är din förmåga att navigera i världen, samt ett mindre antal akrobatiska övningar av standardmodell klättra längs med bergsväggar och tajma millimeterprecisa längdhopp (vilka kan vara nog så besvärliga).

Att besegra en boss och ta sig till nästa är spelhistoriens tveklöst vanligaste motiv. Det är en framåtrörelse – eller puls – som markerar en sorts slutgiltighet, som att avsluta ett kapitel i en bok. SoC visar är att ett spel inte behöver åttio olika sorters vapen och fiender eller en episk bakgrundsstory. Istället räcker det med en båge, ett svärd, en häst och några gigantiska fiender som du måste dräpa för att återuppliva en flicka.

Ditt namn är Wanderer. Du håller upp svärdet mot solen och ljusstrålen som reflekteras anger riktningen. Du rider genom ett kargt öde, trolskt landskap; höga berg, djupa raviner, dunkla grottsystem. Även om fienderna du möter är stora som höghus har de alltid svaga punkter. Och till en början räcker det med att klättra upp längs raggen och de praktiska balkonger och räcken som finns monterade på deras kroppar – och stöta svärdet på rätt ställe. Men sedan blir det betydligt mer utmanande, varför du måste använda alla till buds stående medel, inte minst terrängen, för att besegra kolossen.

Det är förbaskat underhållande, trots – eller kanske snarare tack vare – det enkla upplägget. Aldrig någonsin känner jag att jag saknar håglösa fillerfiender att slakta. Min enda invändning gäller att spelet bara sparar när du har klarat en koloss. Det blir lite tradigt när du hela tiden måste färdas enorma sträckor för att ta dig till rätt ställe eller upprepa ett svårt hopp.

SoC är singleplayer men fungerar ändå utmärkt att spela tillsammans. Det finns många naturliga ställen att turas om på utan att någon blir sittande med kontrollen alltför länge. Och att spöa en koloss handlar lika mycket om att lista hur ni ska gå till väga som att trycka på rätt knappar. Vilket innebär att även den som ser på kan engagera sig.

Faktum är att jag rekommenderar att spela det med någon annan. När jag hade prövat ett särskilt svårt hopp för vad som kändes som femtionde gången höll jag på att kasta handkontrollen genom tv-rutan. Då kan det vara praktiskt att ha be en god vän ta över medan du går och typ, avreagerar dig på disken.

Därför har jag ändrat bloggens tema och ändrat kategorierna för att reflektera detta.

… poptechno

Pantha du Prince ”Black Noise”

… datorspel

Mass Effect 2

… spelning

Moderat (Roskilde)

… självmordsbombarkomedi

Four Lions

… skönlitteratur

Per Hagman ”Vänner för livet”

… indie

Ariel Pink’s Haunted Graffiti ”Before Today”

… svenska album

The Radio Dept  ”Clinging to a Scheme”

… häxhouse

Salem ”King Knight”

… album

Actress ”Splazsh”

… undervattensdub

Senking ”Pong”

… mardrömstechno

Peter van Hoesen ”Entropic City”

… dubstep

James Blake – CMYK

… mix/podcast & soundtrack

RA.230 Alan Howarth – 2010.10.25

… soulåterutgåva

Deep Shadows: The Best of Kent Ballads

… film

Visst, formen må vara intressantare än innehållet – men att det idag – år 2010, när allt redan är gjort hundra gånger om – finns progressiva filmskapare som faktiskt försöker, och lyckas, göra något nyskapande med det 115-åriga filmmediet, känns riktigt stort och något jag vill hylla fullständigt och reservationslöst. Det bästa Edgar Wright har gjort sen Spaced.

Scott Pilgrim vs The World

… science fiction-film

Inception

… RPG

Fallout: New Vegas

… disco

JUSTINE & THE VICTORIAN PUNKS ”Still You”

… synthpop

Darkstar ”North”

… rockpoesi

Säkert ”Dansa, fastän”

… låt som inte fick en vettig release pga copyright-restriktioner

Zomby ”Natalie’s Song”

… trollkarlsaction

Harry Potter and the Deathly Hallows

… techno

Martyn feat. Spaceape – Is This Insanity? (Ben Klock Remix)

…. chiptunedubstep

Ikonika ”Contact, Love, Want, Have”

… plot twist från 90-talet

Shutter Island

… snyftare

Toy Story 3

… remix

Mount Kimbie – Maybes (James Blake Remix)

… remake

The Black Dog ”Music For Real Airports”

… ambient

Loscil ”Endless Falls”

… dramaserie

Året största skandal har ingenting med Wikileaks att göra, det riktiga debaclet är naturligtvis att AMC bestämde sig för att inte förnya årets bästa dramaserie, den rakt igenom briljanta och gemytligt analoga  spionthrillern Rubicon, för en andra säsong. Serien är dock fortfarande värd din tid, även om du nu inte får rätsida på alla konspirationsteorier.

… komediserie

The Trip

… politiska satir

Starke Man

… oneliner:

”We are gonna double team this place in the pussy tonight.”

Take One: A Documentary Film About Swedish House Mafia

… Frödinge-skämt.

I Anneli

… dramedy

Bored to Death S02

… manus

Mad Men S04

… gotländska rocklåt

Pascal ”Måne över Fårösund”

Annat bra:
This Is Englands ’86, The Social Network, Teengirl Fantasy ”Cheaters”,  Dungen ”Skit I Allt”, Autechre ”Overstep”, Belle & Sebastian ”Write About Love”, Badly Drawn Boy ”It’s Not What I’m Thinking”, Blackbird Blackbird ”Pure (Coolrunnings mix), Louie, Booka Shade ”Teenage Spaceman”, CEO ”Come With Me”, Crystal Castles ”Baptism”, Joy Orbison ”The Shrew Would Have Cushioned The Blow”, Martyn ”Hear Me (Zomby Mix)” /  ”Seventy Four (Redshape Mix)”,  Pangaea ”Pangaea EP”, Death And Vanilla ”Death and Vanilla”, Shed ”The Traveller”, Strong Arm Steady ”In Search of Stoney Jackson”, Teenage Fanclub ”Shadows”

… och ja, just det, glömde nästan en av årets bästa låtar, den här makalöst flottiga dronemixen av Autechre på Anodynes ”Close Your Eyes”

Två saker ni bara inte får missa just nu:

För det första har Shane Meadows fortsatt berättelsen om Shaun, Milky, Woody, Lol och de andra skinnskallarna från This Is England, i vad som mycket väl kan vara årets tv-händelse. Första avsnittet av This Is England ’86 visades på brittiska Channel4 i tisdags.
Måste upplevas av alla som har det minsta intresse för subkulturer, mode större än den senaste Acne-koftan, fantastisk musik eller politik som bottnar i någon sorts form av ideologi (i motsats till det realpolitiska skattesatsonanerande som präglar det svenska valet).

Och för det andra – och för något betydligt mer förankrat i 2010 – bör ni lyssna på dubstepmissionären Mary Anne Hobbs som igår sände sitt sista program på BBC Radio1, där hon under de senaste fjorton åren har spelat ny, experimentell elektronisk musik långt in på småtimmarna. Kode9 & Burial står för en lika utsökt som välkomponerad gästmix.

Svaret är, naturligtvis, att den tidigare så trevliga hunden förvandlas till odräglig människovarelse.

Och därtill ärver samtliga negativa egenskaper hos sin donator.
Som hans aggressivitet, det dåligt uppförandet, ett ohämmat utnyttjande av svordomar och hans minst sagt frikostiga alkoholkonsumtionen. Dessutom småtjuvens oerhört irriterande ovana att spela balalajka i tid och otid.

Och nej, detta är inte en slapstickfylld Hollywood-komedi med Adam Sandler i huvudrollen.

Detta är en gravallvarlig men ändå skojfrisk sovjetisk science fiction-film.

Heart of a Dog (1988)

Före operationen: 

Efteråt:

Oavsett vilken sida av järnridån som filmerna kommer från är de överens om vilka fruktansvärda konsekvenser som ett kärnvapenkrig skulle få. Letters är dock inte en lika sentimental skildring som The Day After (1983) eller Testament (1983), där fokuset ligger på hur kriget förstör familjeenheten. Den film som ligger närmast Letters är Peter Watkins berömda pseudodokumentär The War Game (1965), som – likt den ryska filmen – framställer effekterna av ett kärnvapenkrig i en exceptionellt blek, realistisk dager.

Scenen som visar själva kärnexplosionen är ett cirka en minut långt lika effektfullt som häpnadsväckande vackert stycke filmkonst:

Mina föräldrar har nämligen, efter tjugo år, lämnat landet för att bosätta sig i utkanten av Visby.
Deras nuvarande lägenhet är mindre än den gamla och kan därmed inte husera båda mig och min syster över ett sommaruppehåll.

Den gamla är dock ännu inte såld.
Och tills dess har jag fått lov att använda den som tillfällig residens.

Det är en mycket spartansk tillvaro – förutom min dator och trådlösa bredband och mobiltelefon och digital-tv, har jag nästan ingen kontakt med omvärlden alls.

Dagarna tillbringas, oftast i tunn, rutig jaktskjorta och ljusblå chambray-shorts, med att sola på bakgården, läsa romaner, bevittna högst medioker fotboll, ta långpromenader till en enslig kostrand och sortera mina gamla tillhörigheter: vad som ska sparas och vad som ska förpassas till sopberget.

Eftersom jag är en extremt sentimental person vill jag behålla allt.
Som till exempel:

De fyra första årgångarna av PC Gamer samt miljoner sönderlästa lösnummer av Kalle Anka & Co och Fantomen.
Jag skulle hellre sälja en njure.

Ett diplom från ett schackläger på Holmhällar, där jag har fått en dam för mitt spel men en dubbelbonde för mitt uppförande.
Utan att tråka ut er alltför mycket med detaljer, kan jag avslöja att en dubbelbonde är något mycket dåligt inom schack. Läraren var upprörd över att jag vägrade ta av mig kepsen. Annars är mitt mest bestående minne från lägret att vi hade många kottkrig.

Högar på högar med skrynkliga teckningar, som ser ut att vara skapade utav en mentalpatient på syra.
Lillasyster beskriver, aningen indignerat, en av dessa vansinnesverk på sin blogg:

”Teckningen var uppdelad i två delar. Delen till vänster visade ”värdens stosta caca-cola” och lillasyster i form av något kryp (?).

Till höger hade han målat upp från när vi var i Finlandsskärgård. Han och Storasyster Siri satt och metade på en klippa. Jag var i vattnet, i form av en abborre!

Börjar fundera över om jag möjligtvis hade varit en pain in the ass på sistone då han målade den där teckningen.”

Sorteringsarbetet går i alla fall trögt, då varenda pinal och bortglömd artefakt är fullastade med minnen som jag behöver behandla innan jag kan gå vidare med mitt bestyr.

Som när jag hittade kartong och manual till affärssimulatorerna Theme Park och Transport Tycoon.

Den första nöjesparksimulatorn känner naturligtvis alla till, men det sistnämnda spelet är mer utav en doldis.

Transport Tycoons koncept var lika simpelt som det var genialt: Du byggde massa transportrutter – som gick via båt, flyg, bil och tåg – mellan städer, företag och industrier, för att bli snuskigt rik. Målet var att slå ut sina konkurrenter genom att bygga lönsammare transportsträckor än dem.

Transportspelet mergades sedermera med Theme Park och blev Rollercoaster Tycoon.
Men när det hände hade jag redan hunnit tröttna på den typen av tämligen enformiga företagssimulatorer.

Kan hända är det dags att ge dem en chans till.

I sådant fall börjar jag förmodligen med denna open source-klon av just Transport Tycoon.